Så sant som rubriken (ganska dramatisk sådan), så har min bror dragit hemifrån.

Det känns som en evighet sen vi var små, då vi ännu hade kontakt. Kontakt, sån som barn har emellan varann. Tyvärr minns jag inte tiden själv, jag var ju under skolålder då själv. Har kollat bilder, det finns så många på oss två. De ser ut som om du varit som en klippa i mitt liv, som liten lekte jag ju bara med dej. Vi hade kul, iaf jag, en sak minns jag och det är både traktorn och innebandyn hemma.
Traktorn - du cyklade, jag satt med i släpkärran. Innebandyn - du sköt, jag fick stå i mål.
Mamma&pappa har berättat för mej, hur du redan innan jag föddes ville att jag skulle heta UlrikaSofia, och du sa alltid att det var Ulrikasofia som låg i magen. Namnen hänger med ännu, dock fick jag ett annat förnamn (;

Jag undrar hur du kände då, var du lycklig? Jag kan slå vad om att jag var.

Men, man kan inte vara liten förevigt, så vi växte till ungdomar, och snart blev du gammal nog att sluta leka med mej. Du blev en cool kille som började skolan, hängde med dina kompisar, vi miste kontakten. Åldersskillnaden var så stor så vi inte kunde göra saker tillsammans mer.

Nu efteråt ångrar jag att vi inte höll kontakten. Har ingen aning om din åsikt mer, kan inte säga vad din favortifärg är ens. Syskonkärleken gled ut i tomheten, vi som individer gled ifrån varann.

Nu, flera år senare - du 20 år, jag 16 - så har vi inget gemensamt. Vi kan inte ens hälsa på varann. Att jag inte bor hemma har du väl knappast märkt, du vet väl inte ens vilken skola jag går i. Men ändå, då jag ännu var hemma, så bara det att du var i samma hus gav mej någonslags hopp om att vi en dag skulle kunna ha en "Pappa-Henttu"-relation (bror-bror). Nu känns den relationen så långt bort, för långt bort från sanningen.

Men jag antar att jag bara är tvungen att ta ner fötterna på jorden, och börja leva mitt eget liv.
Maybe we'll meet again, det sku ju behövas så väldigt lite för att vi skulle funka tillsammans, så känns det. Om vi en gång har kunnat umgås med varann, borde det väl gå igen.


första dagisfotot, 15 år sedan


kalas


penkkis


nykaabi, "svära-faneds-dag"

faktum är att jag faktist fällde en tår under inlägget, nu drog du iväg till din lägenhet.
Men, jag önskar dej all lycka i fortsättningen, sup inte bort livet, och jag kommer besöka dej i din lägenhet vare sig du vill det eller inte..